Desinformation om den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina - sju myter och fakta

Vid EU:s utrikestjänst finns det sedan 2015 en EastStratCom-grupp, som bekämpar och analyserar desinformation som Ryssland sprider. Nu har gruppen gett ut en publikation om sju myter om konflikten mellan Ryssland och Ukraina – ”Desinformation om den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina – sju myter och fakta”. Publikationen ger en överblick över de vanligaste och farligaste myterna om konflikten. Den ursprungliga texten på engelska finns här.

Varje dag sprids nya lögner om Ukraina och de nuvarande spänningarna vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina. Sedan Ryssland olagligen annekterade Krimhalvön 2014 och inledde de pågående militära angreppen mot Ukraina har den ryska staten drivit en ihållande och samordnad desinformationskampanj. Kampanjen är riktad mot den ryska befolkningen, Rysslands grannländer, EU och resten av världen, och huvudsyftet med den är att påverka den allmänna opinionen. Med hjälp av statskontrollerade medier och den stora Kremlvänliga mediemaskinen har de ryska myndigheterna gjort sitt yttersta för att svärta ner Ukraina och få landet att framstå som ett hot mot den globala säkerheten, samtidigt som de har attackerat det internationella samfundet för att det stöder Ukrainas suveränitet, territoriella integritet och oberoende inom dess internationellt erkända gränser. Den ryska kampanjen har också tagit direkt sikte på den roll som EU och andra aktörer spelar, särskilt Nato, och framställt dem som aggressiva hot mot Rysslands ”legitima säkerhetsintressen”. Rysslands senaste militära upptrappning, som började våren 2021 vid den ukrainska gränsen och på den olagligt annekterade Krimhalvön, har bara drivit på störtfloden av desinformation. På grund av detta går vi nu igenom de vanligaste och farligaste myterna – som ofta är direkta lögner – om konflikten mellan Ryssland och Ukraina.

Myt 2: ”Situationen i Ukraina utlöste den här konflikten. Det finns bevis för att Ukraina begår övergrepp mot den rysktalande befolkningen i landets östra del. Ryssland måste ingripa, inte minst för att Ukraina och Ryssland tillhör samma nation. Ukraina är helt enkelt en del av Rysslands privilegierade intressesfär.”

Falskt. Påståenden om att Ukraina angriper sitt eget territorium och förföljer sin egen befolkning är absurda. För att öka det inhemska stödet för Rysslands militära angrepp har ryska statskontrollerade medier oförtröttligt svartmålat Ukraina genom att anklaga landet för folkmord i östra Ukraina, dra ogrundade paralleller med nazismen och andra världskriget och fabricera historier i syfte att väcka negativa känslor hos målgruppen.

Det finns många exempel på sådana fabricerade historier, som bäst illustreras genom det berömda exemplet från ett ryskt tv-reportage där ukrainska styrkor anklagades för att ha korsfäst en liten pojke i östra Ukraina i början av konflikten. Faktagranskare bevisade snabbt att historien var helt och hållet uppdiktad. Liknande historier produceras fortfarande.

I själva verket finns det inga bevis för att ryskspråkiga eller etniskt ryska invånare i östra Ukraina utsätts för förföljelse – än mindre folkmord – av de ukrainska myndigheterna. Detta har bekräftats i rapporter som publicerats av Europarådet, FN:s högkomissarie för mänskliga rättigheter och OSSE.

Det vanliga påståendet att Ukraina och Ryssland tillhör samma nation är en av de äldsta och mest djuprotade myterna som används mot Ukraina. Detta argument håller inte ens ur ett långsiktigt historiskt perspektiv. Ukrainare och ryssar har visserligen gemensamma rötter, som sträcker sig tillbaka till Kievriket, som existerade från 800-talet till mitten av 1200-talet, men det går inte att hävda att de 800 år senare tillhör samma nation. Trots långa perioder av utländskt styre har Ukraina en stark nationell kultur och identitet och är ett suveränt land.

Föreställningen om en gemensam rysk nation utan politiska gränser är en ideologisk konstruktion som går tillbaka till imperietiden och har använts för att undergräva Ukrainas suveränitet och nationella identitet. Sedan 2014 har den ryska regeringen spridit denna myt med förnyad kraft för att försöka rationalisera och rättfärdiga sina militära angrepp mot Ukraina.

Föreställningar om ”intressesfärer” hör inte hemma i 2000-talet. Precis som alla andra suveräna stater har Ukraina frihet att välja sin egen väg, sin politik och sina allianser när det gäller utrikes- och säkerhetsfrågor samt att delta i internationella organisationer och militärallianser.

För att sprida uppfattningen att Ukraina tillhör Rysslands ”intressesfär” hävdar ofta Rysslands myndigheter och statskontrollerade medier att Ukraina inte är en ”riktig” stat. Statsunderstödd rysk propaganda används för att ge en missvisande bild av historiska fakta för att legitimera idén att Ukraina tillhör Rysslands naturliga intressesfär.

Myt 3: ”I vilket fall som helst borde Ukraina vända sig till Ryssland, eftersom EU och västvärlden inte har några intressen i landet och har övergett det.”

Falskt. EU har ett strategiskt partnerskap med Ukraina. Ukraina har i själva verket blivit en av EU:s närmaste partner, och detta partnerskap har stärkts under de senaste åren genom associeringsavtalet mellan EU och Ukraina och det djupgående och omfattande frihandelsområdet. I dag är EU Ukrainas största handelspartner och står för över 40 procent av landets handel. EU stöder många olika program i Ukraina inom EU:s östliga partnerskap och hjälper Ukraina att genomföra sin reformagenda. Sedan 2014 har EU gett Ukraina 17 miljarder euro i lån och bidrag.

Sedan 2014 har EU till fullo stött Ukrainas suveränitet, territoriella integritet och oberoende inom landets internationellt erkända gränser och har infört restriktiva åtgärder mot Ryssland på grund av den avsiktliga destabiliseringen av Ukraina, inklusive på Krimhalvön. EU hjälper även Ukraina att bättre stå emot desinformation och cyberattacker.

Myt 5: ”Natos aggressiva utvidgning innebär att Ryssland nu är omringat av fiender och måste försvara sig.”

Falskt. Det finns inte något land eller någon allians som har planer på att invadera Ryssland. Ingen hotar Ryssland. Faktum är att EU och Ukraina trofast stöder den etablerade europeiska säkerhetsordningen. Man får inte glömma att Ryssland är världens geografiskt största land, med en befolkning på över 140 miljoner, och att det har en av världens största försvarsmakter och störst antal kärnvapen. Det är absurt att framställa Ryssland som ett land som är akut hotat. Gränsen mot Natoländer utgör mindre än en sextondel av Rysslands totala landsgräns. Av de 14 länder som Ryssland gränsar till är endast fem Natomedlemmar.

Det finns inte heller något argument som talar för att militär styrka är den enda lösningen. Det finns flera internationella organisationer, bilaterala avtal och möjligheter för Ryssland att delta i en samarbetsinriktad och fredlig dialog – till exempel inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och vapenkontrollsystem. EU håller kommunikationskanalerna med Ryssland öppna som en integrerad del av EU:s Rysslandspolitik med dess fem vägledande principer. Det finns ingen brist på etablerade kommunikationsmöjligheter. Som ett suveränt land har Ukraina dock all rätt att välja sin politik och sina allianser. Tanken att Ryssland skulle ha vetorätt över Ukrainas suveräna beslut saknar grund. Varken EU eller Nato hävdar heller att de har vetorätt i fråga om vilka stater som får gå med i Organisationen för det kollektiva säkerhetsavtalet, eftersom EU och Nato inte är parter i det fördraget.

Myt 6: ”Ryssland är i vilket fall som helst inte ansvarigt för de nuvarande spänningarna i Ukraina. Ukraina har avsiktligt brutit mot Minskavtalen och västvärlden beväpnar Ukraina ytterligare. Ryssland måste reagera snabbt genom att försvara sina gränser. Provokationen kommer från väst.”

Falskt. Ryssland har samlat 140 000 soldater och utrustning vid Ukrainas gränser, inklusive på den olagligt annekterade Krimhalvön.

Ryssland är en part i Minskavtalen, de senaste formella dokumenten där Ryssland har bekräftat Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Ryssland har dock inte fullgjort sina skyldigheter i enlighet med Minskavtalen, eftersom det och dess aktörer inte har genomfört en vapenvila, avlägsnat alla tunga vapen, genomfört ett utbyte av alla politiska fångar och säkerställt leveranser av humanitärt bistånd baserat på en internationell mekanism. Ryssland har tvärtom stärkt de olagliga väpnade grupperna i östra Ukraina. Ryssland låter inte heller observatörer från OSSE:s särskilda övervakningsuppdrag i Ukraina få obehindrat tillträde, bland annat till gränsen mellan Ukraina och Ryssland – det (mycket begränsade) övervakningsuppdraget avbröts efter ett ryskt veto sommaren 2021.

Det är svårt att diskutera genomförandet av de politiska delarna av Minsk II-avtalet, eftersom varken vapenvilan, avlägsnandet av tunga vapen och det särskilda övervakningsuppdragets tillträde till alla territorier har genomförts fullt ut. Ukraina har dock genomfört så mycket av Minskavtalen som rimligen är möjligt utan kontroll över territoriet och har tagit upp alla punkter. Landet har antagit och förlängt lagstiftning om särskild status och amnesti (2014) och utarbetat utkast till lagstiftning om lokala val (2014). Ukraina har antagit konstitutionella ändringar för att ge ökad självständighet åt territorier som för närvarande står utanför dess kontroll (2015).

Myt 7: ”EU är hur som helst svagt och irrelevant. Varför ska man ens bry sig om att prata med EU?”

Falskt. Det ryska politiska etablissemanget har jobbat hårt för att övertyga världen om att EU är svagt och inte är intresserat av att bidra till internationell fred och säkerhet. Ryska statstjänstemän och statliga medier framställer rutinmässigt EU som irrelevant och oförmöget att hantera kriser, oavsett om det rör sig om konflikten mellan Ryssland och Ukraina eller någon annan internationell fråga. I januari 2022 gick utrikesminister Sergej Lavrov så långt att han anklagade EU för ”impotens”.

Det faktum att det har varit fred i Europa sedan slutet på andra världskriget räcker för att motbevisa detta påstående. EU har tillsammans med FN, Nato, OSSE, Europarådet, G7-medlemmarna och andra internationella partner bidragit på ett konkret sätt till fred och säkerhet både i och utanför Europa, inklusive i Ukraina.

EU är dessutom världens största integrerade ekonomiska zon och Ukrainas största handelspartner. Det ambitiösa associeringsavtalet mellan EU och Ukraina för Ukraina och EU närmare varandra genom att stödja reformer i Ukraina, öppna upp EU:s inre marknad samt harmonisera lagar, standarder och föreskrifter inom olika sektorer.