En klimatförhandlares resa till Glasgow via Bonn

Vant släntrar jag längs floden Rhen mot före detta Västtysklands parlamentshus i Bonn, som sedan länge inhyser sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC). Jag har kommit hit på arbetsresor i 20 års tid. För första gången sedan mars 2020 träffas medlemmarna i det ständiga utskottet för finanser inom UNFCCC nu fysiskt i Bonn. Vi bär ett stort ansvar inför den 26:e partskonferensen (COP 26) i Glasgow i november 2021.

Finansiering hör traditionellt sett till de sista ärenden som man brukar lyckas enas om på COP-mötena och så kommer det säkert att gå även denna gång. På COP-mötet i Glasgow i november kommer troligtvis hela 14 punkter som gäller finansiering att vara på dagordningen. Även nya punkter kommer att tas upp; inte minst ska förhandlingarna om nivån på klimatfinansieringen till utvecklingsländer efter år 2025 inledas. Finansieringen måste åtminstone ligga på samma nivå som i dag, nämligen 100 miljarder dollar per år.

De vanliga stora frågorna återkommer också helt säkert: Vem betalar och med vilka medel? Hur kan vi få med rika tillväxtländer som finansiärer? Hur kan vi stödja anpassningsförmågan till klimatförändringarna i de fattigaste länderna? Hur kan vi äntligen lyckas skapa en öppen rapportering, vilket parterna enades om redan på COP 24-mötet i Katowice?

Man bör inte förglömma att det årliga beloppet på 100 miljarder dollar är småpotatis jämfört med vad som verkligen skulle behövas – och ändå är det alltid en stor teater kring det. Givetvis är det beloppet viktigt, men det behövs egentligen årligen tusentals miljarder dollar för klimatåtgärder globalt sett. Den typen av belopp kan vi endast mobilisera genom privata investeringar och ett omfattande regelverk.

Vi behöver i större utsträckning få med den privata sektorn för att stödja och påskynda FN:s klimatprocess. EU är en föregångare även på detta område – genom EU:s paket för hållbar finansiering omvandlas nämligen den centrala artikel 2.1 c i Parisavtalet till konkret handling. Enligt artikeln ska alla finansiella flöden göras förenliga med en hållbar utveckling.

Genom Parisavtalet krävs det att klimatåtgärderna trappas upp och avtalet utgör samtidigt ett politiskt stöd att luta sig mot vid utformandet av regelverk för klimatåtgärder världen över. Resans riktning är tydlig.

Det förekommer också många missuppfattningar om finansieringens struktur. Ofta handlar det om förhandlingstaktik. Finansieringsansvaret definierades på vitt skilda sätt i FN:s klimatavtal från år 1992, efter kalla krigets slut, och i Parisavtalet 2015. I Parisavtalet läggs inte hela ansvaret för finansieringen av klimatarbetet enbart på industriländernas axlar, utan även tillväxtländerna uppmanas att delta. Koldioxidneutraliteten närmar sig och klimatinvesteringar som stöder den är av avgörande betydelse. De länder som redan har fått upp styrfarten kommer att ha ett försprång år 2050.